Iran var landet för allt som visas i media för vår familj till en början. När vi bestämde oss för att välja detta land som nästa resmål visste vi verkligen inte vad som väntade oss. Strax efter hemkomsten var mitt sinne bara upptaget av att minnas alla goda minnen.

Här skriver jag ner några 7 bästa tips om att besöka Iran efter att ha rest till det antika landet Persien eller helt enkelt sagt Iran. Hoppas all information är användbar för dig också.

Du kommer att läsa dessa ämnen respektive:

• Trafiken i Iran
• Valuta och pengar i Iran
• Iranska folket är snälla
• Irans kultur och arkitektur
• Bazaar i Iran
• Persepolis
• Iran är säkert

Läs också: 10 skäl att sätta Iran överst på din reselista

Tips nummer ett i att besöka Iran går säkert till trafiken i landet.

Det var läskigt. Ingenting förbereder dig för Teheran trafik. Min rädsla var påtaglig eftersom vår taxichaufför kom inom några centimeter från ännu en bil. Jag drog instinktivt bort armen från det öppna bilfönstret men den intilliggande bilen drog snabbt iväg. Inte ett ord, inte ens ett tjat växlades mellan de två förarna. Mitt blodtryck hann knappt stabilisera sig när ett annat potentiellt bilolycksscenario dök upp. När jag inte hörde det förväntade kraschljudet öppnade jag sakta ögonen och såg att vi var helt säkra. Det var inga problem. Trafiken gick sömlöst framåt.

Även om det finns de uppenbara vägskyltarna (som avgränsade körfält), verkar iranska förare förlita sig på ett komplext, välförstått, internaliserat men oskrivet kommunikationssystem som verkar farligt för utomstående men är helt säkert i verkligheten. Vad som var mer fantastiskt var när vår unga Teheran-reseguide klev in på den livliga vägen och stoppade trafiken så att vi kunde korsa vägen, bara genom att peka på hennes indexsiffra, så att vi kunde korsa vägen. Tydligen har fotgängare företräde. Det var då jag insåg att det här är en annan plats. Detta är Irans gåta. Det du ser eller hör är inte vad du får. Det som verkar kaotiskt och konstigt är helt enkelt ett annat sätt att göra saker på.

Smakämnen valutan är ett exempel. Den iranska rial är tryckt i absurt höga valörer men lokalbefolkningen använder ett enklare "toman" valutavärde. Därför kan en sedel tolkas med två olika värden (inte så lätt för utlänningen som inte vet vilket värde som annonseras). Utöver detta var jag fortfarande tvungen att konvertera till ett dollarvärde och tillbaka till min lokala sydafrikanska valuta. Detta var en mardröm och efter den andra dagen gav jag upp och lämnade detta till min mer cerebralt begåvade dotter.

Vi reste på en Budgetturné.

Min förutfattade syn på Iran blev allvarligt ifrågasatt av vår långhåriga iranska guide som insisterade på att spränga popmusik i "västerländsk stil" i sin bil. Han skilde sig inte från de vokala, fritt tänkande unga män som jag har sett i många länder. Jag hade gjort en mental anteckning om att inte få ögonkontakt med kvinnorna i enlighet med islamiska traditioner. Men majoriteten av kvinnorna i städerna var långt ifrån de stereotypa chador-klädda, återhållsamma kvinnor jag hade föreställt mig att de var. Istället var de en levande reklam om att fåfänga lever och mår bra i Iran precis som i vilket annat land som helst. De halvrakade uppåtbågade ögonbrynen och det blonda håret som knappt täcks av en huvudduk verkade vara den strävande skönhetsnormen. Det var svårt att inte stirra på de många människorna (både män och kvinnor) med plåster på näsan, en indikation på senaste "näsjobb" som till synes är vanligt här.

Jag var orolig för att vara sunnimuslim i Iran under denna tid av eskalerande spänningar mellan sunnimuslimer och shiiter i grannlandet Irak. Det fanns inget behov. Även om samtal snabbt manövrerades för att subtilt fastställa om du är sunni eller shia, gjordes detta främst för att fastställa gränser och för att förhindra konflikter. Det fanns ingen fientlighet men en känsla av att vara en outsider fanns fortfarande kvar. När jag besökte en av de heligaste helgedomarna i Shiraz, välkomnades vi (liksom andra riktade utlänningar) av representanter från "International Relations". Deras professionalism, gästfrihet och skicklighet var anmärkningsvärd och uppenbar i hur vi välkomnades, var värd, hjälptes (vilket vi var tacksamma för) och sedan diplomatiskt fördes till en "mindre viktig" grav i komplexet snarare än till huvudgraven. Jag respekterar deras val angående "utomstående" och jag har inga problem med det. Det jag lyfter fram är det sofistikerade och charmiga sättet som iranier hanterar potentiella konflikter här.

Mitt huvud bultade. Var var de aggressiva och argumenterande iranier som jag har sett i media genom åren? Om de var där var de svåra att hitta. Diplomati har utvecklats till en konstform här. Samtal som involverade politik, religion och andra omtvistade ämnen var effektivt kantade. Samtidigt som iranierna förståeligt nog bevakade sin integritet som en handling av självbevarelsedrift, visade iranier ett genuint intresse för sina besökares liv. Iranierna som vi träffade var trevliga, vänliga och gästvänliga människor. Jag blev särskilt häpen över vänligheten hos en slumpmässig främling som tog på sig att hjälpa oss när vi "försvann" mellan en busstransfer från Teheran till Isfahan. Han gav mig inte bara sin mobiltelefon att använda (jag hade inget iranskt simkort) utan han eskorterade oss personligen (bar till och med en av våra stora väskor) och såg till att vi var på rätt buss.

Det finns många museer och palats i de större städerna för att hålla dig sysselsatt i timmar. Min personliga favorit är det lilla keramik- och glasmuseet i Teheran med sin innovativa visning av artefakter inkorporerade i själva byggnadens design. Jag kommer att bespara dig en beskrivning av alla dessa platser eftersom detta lätt kan hittas i vilken bra resebok som helst eller på internet. Jag hade valt min egen resplan för att inkludera platser av speciellt intresse för mig. Att vara i närvaro av uråldriga artefakter både ödmjukade mig och påminde mig om det mänskliga livets flyktiga natur. Iran är en skattkammare av historiska artefakter och jag kände mig djupt privilegierad att se några av dessa med mina egna ögon.

Jag kände ofta en överväldigande önskan att fysiskt röra och därigenom få kontakt med dessa ovärderliga reliker, men jag blev med rätta avrådd av min guide att inte göra det. Avtrycken från successiva imperier finns överallt. Jag tog mig tid att gå långsamt och lät mig absorberas av auran av en svunnen tid. Byggnaderna blev snart levande, med bevis på det ondskefulla avlägsnandet och ersättningen av rester av dynastisk makt med varje successiv härskare. Hur kunde jag inte bli rörd av dessa storslagna representationer av maktkamper? Oavsett vilket palats du väljer som din favorit är en sak säker – de persiska shaherna hade ett överflöd av rikedomar och var inte rädda för att visa det.

"Isfahan", "Esfahan", "Ispahan" är alla acceptabla stavningar för denna vackra stad och det är helt vettigt. Precis som det finns många stavningar finns det många aspekter av denna stad. Varje kväll när jag gick nerför den stora charbagh-vägen tillät atmosfären mig att föreställa mig denna plats i dess storhetstid. Det strömmande vattnet längs de lummiga trädgårdarna, högsamhällets ämbetsbärare i sina finesser – det är alltför lätt att föreställa sig. Tack och lov förde behovet av att ta hand om andra viktiga aktiviteter (som att äta) mig ut ur min självinducerade drömvärld – till stor lättnad för mina medkamrater. Unescos världsarv, särskilt Naqsh-e-Jahan-torget med dess triad av kungligheter (AliQapu-palatset), religion (tawny kupolfärgad privat Shaik Lutfullah-moské och allmänheten Jameh moské) och handel (Qeysarriyeh bazaar) är en njutning för ögonen.

Vad som är viktigare är hur de inbjuder dig att engagera dig så att de blir en njutning för själen. Bländningen i de färgglada "7-färgs" plattorna konkurrerar med elegansen hos arabisk kalligrafi från Koranen. Det omfattande spegelarbetet som introducerades som en "europeisk" strävan assimileras nu bekvämt i det arkitektoniska psyket. I verkligheten var de berömda Safavid-turkosa, mosaikformade moskékupolerna vackrare än alla fotografier jag hade sett av dem. Men det var de mångfacetterade arkitektoniska muqurnas som finns på de flesta byggnader som fångade min uppmärksamhet. Varje aspekt är dekorerad på en mängd olika sätt för att presentera en "berättelse" i en "berättelse". Denna sensoriska överbelastning fascinerade mig och hotade samtidigt att pressa min överbeskattade fantasi i överdrift. Jag kapitulerade glatt många gånger.

Jag blev mindre än entusiastisk när jag såg att min resplan innehöll ett besök på 3 broar. Gamla broar? Verkligen? Men jag ändrade mig när jag såg de vackra Safavid-inspirerade broarna över Zayanderood-floden i Isfahan. Upplysta på natten presenterade de en romantisk vision av upplysta valv som omväxlande med välvda skuggor. Effekten är fascinerande. Jag förstod varför bilder av just Khaju-bron fanns i nästan alla turistböcker om Iran. Den romantiska atmosfären på denna plats gör den till en populär mötesplats för unga par. Var det möjligt att jag hörde bitar av Irans berömda poeter (Hafiz/Sa'adi) som ömt viskades?

Vi reste på en Budgetturné.

Du vill inte missa basarupplevelsen i Iran. Det var ett allomfattande angrepp på sinnena – metallkonstnärernas oupphörliga smällar, berusande doft av parfymförsäljare, aromatiska vätter från färgglada och obekanta kryddor, olika sötsaker som garanterat kommer att bryta beslutsamheten hos vilken diet som helst, pruta om fynd och folkmassor - allt finns där. Forntida marknadsplatser kan också hittas på andra håll i Mellanöstern, men i Iran är bristen på amerikanska/europeiska märkesvaror (förutom de få knock-offs) och bristen på den allestädes närvarande kinesiska importen uppfriskande. De turistiska souvenirerna finns där men det finns ingen "made in China"-etikett på dem, även om du kanske vill kolla om det finns en "made in Korea"-etikett. Kreativitet verkar vara en del av det nationella psyket. Det tycks inte finnas en enda sak som har undgått en utstuderad ornamentik. När jag gick planlöst genom basarerna visste jag med säkerhet att jag aldrig skulle kunna hitta tillbaka genom de intrikat sammanlänkade labyrintiga gångarna. Jag hade inget emot detta alls.

Från början hade jag uteslutit Persepolis från min resplan mycket till min reseledares överraskning. Detta var trots allt höjdpunkten för den persiska turismen. Visste jag inte att den siste Shahen valde denna plats för sitt (illa genomtänkta) firande av 2500 år av oavbrutet persiskt styre? Så jag gick med på att gå. Det var lätt att se hur storslagen i denna akamenidiska dynasti förebådade det persiska imperiets ära. Hällristningarnas omfattning och omfattning, tillsammans med deras kryptiska berättelser, är en visuell njutning. Men jag måste erkänna, mitt personliga intresse var mer i den islamiska arkitekturen från senare persiska/iranska dynastier.

Läs också: Hur besöker man Persepolis? En ultimat guide

När jag lämnade Iran slogs jag av hur lite jag visste om Iran och att jag skulle vara tillbaka i ett hjärtslag om jag kunde. Det finns en sak som jag är säker på; Jag lämnade Iran och tänkte på det som en annan plats än vad jag hade förväntat mig att det skulle vara.

Läs mer om Irans säkerhet.

Skriven av Dr Shabier Omar